Jag har en moster

Jag har en moster, ja två mostrar i livet och en är 97 år och bor på ett äldreboende.
Ibland brukar jag hälsa på henne, alltför sällan förstås.
I fredags var jag där och märkte att hon inte hade en bra dag. Det tog ett tag innan hon förstod vem jag var och jag fick förklara ett par gånger. Det kan tilläggas att hon ser nästan ingenting. Med jämna mellan rum ropade hon: Hjälp! Jag frågade vad hon ville ha hjälp med, och fick till svar att hon ville vara lös och ledig.

Försökte förklara att hon satt i rullstol och inte kunde gå och skulle ramla om hon inte satt fast.
Vad vill du göra då? frågade jag.
- Jag vill till himlen, sa hon.
- Ska jag be att du kommer dit snart? frågade jag.
Hon nickade och jag bad.
Det blev sådan frid i rummet och hon blundade och jag tänkte
kommer Jesus redan och hämtar henne!

Så började hon sjunga:

Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når.
O, huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får.

Jag sjöng med och vi sjöng den två gånger.
Sedan sa hon att hon var trött och jag gick sakta ut ur rummet och grät.