Stackars stora starka karlar

Det talas och skrivs mycket om orättvisan i samhället gentemot kvinnor.

Jämställdhetens vågor går höga!

Men vi kvinnor blir inte misstänkliggjorda på samma sätt som män.

Ett exempel:
I somras gick jag förbi en förskola, som gränsade till en gångväg. När barnen såg mig sprang de fram till staketet och frågade på barns vis:
Vart ska du?
Vad heter du?
Jag svarade på deras frågor och pratade med dem en stund.
Fröknarna stod en bra bit därifrån och pratade med varandra.
Så slog mig tanken:
Om jag hade varit en man hade säkert åtminstone en av fröknarna kommit fram och misstänkt frågat vad jag ville.

Man vill att fler män ska jobba på förskolan, men ändå inte, för man kan ju aldrig veta, även om alla måste lämna utdrag ur polisregistret.

Hurdana ska män vara för att passa in?

I TV programmet "Landet Brunsås" fick man reda på att hälften av alla män är överviktiga,
men att kvinnor tycker de ska äta kött, potatis och sås och inte sitta och peta i en grapefrukt!

De ska vara mjuka inuti, och hårda utanpå, eller?

Alltså vältränade.

Hur ska en man kunna vara till "måte"? ( småländska för duga).

Rädd för vad?

Det här med rädsla är komplicerat!

Det sägs att bara 5% av det man är rädd för inträffar och även om man vet det blir man rädd i onödan!
Inte hjälper det heller.

Ibland kan man vakna på natten och bara vara just rädd. Undrar vad det är som utlöser den känslan, kanske mörkret. Har märkt att om man är stressad blir man lättare rädd.
Som i morse till exempel, då var jag stressad för vi skulle ha visning på vårt hus. Det är ju viktigt att det ser så bra ut som möjligt och jag for omkring med putsduk och gned än här och än där.
Så ringer telefonen, dolt nummer hinner jag se och tänker att det är nog mäklaren som vill fråga om något. Så jag svarar med den förvissningen.
 - Det är från polisen i Jönköping. säger någon.
Jag hinner bli jätterädd, tror att något hänt en av mina barn på vägen eller under dykning.
Polisen berättar att skadegörelse hänt på vår skola under natten och ber mig åka ut och kolla.
Det var ju hemskt men inte livsfarligt och jag försöker andas lugnt. Men det tog lång tid att varva ner!

Varför tänker man det värsta när man blir skrämd? Ja, inte alltid, ibland kan man ha ett ordspråk till hjälp.

Det händer att någon skäller på mig ibland, någon förälder eller så. Då är jag inte lättskrämd för " rädda hundar skäller mest" heter det ju, och det tror jag på!

Hur var det med skadegörelsen?
Ja, det var inte så illa, några brevlådor, blomkrukor, solur mm hade de sparkat sönder och vält ett antal lastvagnar.

Meningslöst?

De kanske gjorde det av rädsla för något, vad vet jag!

Gamla och nya skolan .....

En god vän ringde och undrade om vi hade en ställning för blädderblock på skolan.

Längst in i ett förråd hittade jag ett.

- Vi använder inte sådana längre, sa jag.
- Det är en äldre man som ska ha en föreläsning, sa hon.

Ja, tänkte jag, vad tiden förändras. När jag utbildade mig till lärare var det blåstenciler, som gällde. Dagens unga vet väl inte vad det är! Man skriver på ett A4 paper med ett karbonpapper under. Sedan fäster man stencilen på en stencileringsapparat, som man innan dränkt med sprit och som sedan höll sig spritfuktad genom en sinnrik konstruktion.
En stark lukt spred sig i den lilla smytten som apparaten stod i och man var lite dimmig när man gick ut. Eleverna sniffade på stencilen, för att få i sig lite doft.

Ibland hade man filmtime  med en filmapparat som var en hel vetenskap att trä med film. Och vilket elände om filmen gick av!

Kasettband fanns inte, dock en Tandberg med åtföljande rullband, som också kunde gå av eller trassla sig!

Overhead var nytt och väldigt modernt och en föreläsning utan overhead var ingen bra föreläsning!
Ofta var texten suddig, särskilt överst och längst ner och alldeles för liten text.

Diabilder visade man ibland, som man kunde låna från AV-centralen. Men bildvisningen funkade, ja bilderna kunde komma upp och ner ibland, men oftast funkade det.
Hur är det i dag med bildkanoner och datorn inkopplad? Ja ibland funkar det och då är ny teknik underbar!

Så allt var inte bättre förr, men pålitligare, eller?  

Beridna högvakten

Ända sedan jag var liten har jag gillat militärmusik.

Anledningen är att min pappa alltid hade velat bli militär. Hans föräldrar tyckte att militär inte var något bra yrke och på den tiden bestämde föräldrarna vad barnen skulle bli. Då hoppade han av gymnasiet och började jobba på kontor, som han fortsatte med hela livet.

Tragiskt kanske, för intresset för det militära släppte han aldrig och säkert grämde sig för han inte fick bli det han ville!

De pojkvänner jag tog hem förhörde han noga om de skulle eller hade gjort militärtjänstgöring.
Ordet lumpen tog han aldrig i sin mun.

Intresset för marscher förde han över till mig.
Jag gillar också militärmusik och därför är jag medlem i beridna högvakten, när jag fick reda på att man kunde stödja dem genom ett medlemskap!

I dag var de i Jönköping och hade uppvisning. Jag blir så imponerad av hur de kan rida hästen samtidigt som de spelar ett instrument!

Pukhästen Harry, första bilden, som var till åren kommen tyckte jag nog var vackrast.
Hästar är för övrigt de vackraste djur jag vet!

Harry var vackrast, fastän han var äldst.

Skönhet har inte med ålder att göra, eller gäller det bara hästar?!

Frimärket

Äldste sonen var på en föreläsning med sitt jobb, där de lyssnade till en intressant föredragshållare.

Det handlade förmodar jag om att hitta rätt fokus i tillvaron och få ett så bra liv som möjligt.

Han tog som exempel att träna och leva sunt och sa att han kunde fylla hela tavlan med argument om fördelarna med att träna och ta hand om sin kropp på ett bra sätt.
Fysiskt skulle man bli piggare, sova bättre,bättre blodtryck, blodvärde och hjärta skulle må bättre osv.
Psykiskt skulle man trivas bättre med sig själv, få ett bättre humör, orka mer, bli gladare.

Men så finns det ett litet men,
stort som ett frimärke:
idag är det för kallt och det blåser, det regnar eller det kommer att bli regn idag, jag hinner inte, är jag inte lite förkyld och det är ett bra program på TV.

Behöver bara gå till mig själv, har suttit i en träningsstol varje kväll en halvtimme och tränat rygg, armar och mage. Men så började stolen att gnissla, ett ljud som blev högre och högre för varje dag och till slut gav jag upp!

Hur trevligt är det att omge sig med gnissel en halvtimme varje kväll?

Mitt frimärke.

Man vet vad man har eller vet man inte det?

Såg ett vackert fint bröllop på facebok, ett bildspel, som visade ett härligt lyckligt par med ett par underbara ungar i släptåg.
Den äldste som är väl 4 år ungefär, räckte stolt fram ringen till brudparet.

En strålande sommardag i Stockholms skärgård. Ingen kunde ana då att mannen inom kort skulle omkomma i en flygolycka. Det var Stefan Liv, som var mannen. Idag sörjer alla, åtminstone i Jönköpings trakten, denne ishockeyikon.

När det ofattbara händer är det människor som betyder något, inte karriär eller pengar.

I samma nyhetssändning visades ett reportage från Eksjö, där någon tänt på slottet i Eksjö, ett gammalt anrikt hyreshus.
Gråtande människor hade förlorat alla sina ägodelar.
Sådant som var oersättligt: foton, poesi, som en hade skrivit och värdefulla tavlor.

Sätter vi för stort värde på det vi omger oss med, det materiella?

Vad är viktigt i livet, när det gäller?

Det här blev en sorgsen blogg i dag, men ibland är det nyttigt att få en tankeställare....

Platt fall

I lördags tänkte vi hälsa på dottern med familj och det är ju alltid kul att ha med något.

Av en händelse passerade jag en affär i Tenhult, som heter Butiken och tänkte:
- Där kan jag hitta något lämpligt att ta med.

Det första jag såg var ett par jättehäftiga leggings på en expedit. Hon stod och balanserade på en stege för att ta ner en grej till en kund.

Frågade henne om de sålde sådana i butiken och självklart gjorde de det.

Ja, det gick bara inte att motstå, så naturligtvis köpta jag ett par sådana.

När jag satte mig i bilen tänkte jag: Inom vilket område skulle de här passa in?
Biltillbehör, som handledsvärmarna, /se en annan blogg/ funkar inte.
Jag ska ju inte shoppa kläder på ett halvår, för inte sa jag väl ett år?!

Kanske är det ett gränsfall till underkläder, för det bara måste man ju köpa ibland!

Ja, ja snygga är de och nu är de inköpta.

Vad jag handlade till dottern? En påse skorpor blev det! Med jordgubbssmak, alltid något!

Tornvillan i Huskvarna ett av de två Husqvarna-Thammarnas* hus ....

Ett axplock av bilder från vårt framtida boende! 

Vår lägenhet blir i tornet och det som är under taket.

Sebastians lägenhet har balkongen som syns och de fönster man kan se bakom balkongen på det planet.

För övrigt finns i huset en 3:a, en 4:a och en lägenhet i bottenplanet.

Allt nyrenoverat!

Gläds med oss!




* Slottsvillan,  byggdes till Husqvarnadirektören Wilhelm Tham,
   300 m nedanför oss och är numera Hotell- och Konferens,
   Ytterligare en Tham byggde Träslottet eller Tornvillan
   Båda i originalskick!!!

Ett världsbekymmer - en strykbräda

Ibland går allt väldigt snabbt och är man då kontrollfreak är det svårt att hänga med!

I somras när vi satt på stranden på Öland slängde min man ur sig:
- Är det inte dags att vi flyttar in till stan? Han angav flera vettiga skäl, men eftersom jag vill ha koll på det mesta, kändes det som att marken drogs bort under mina fötter!

Men konstigt nog, efter några dagar insåg även jag att fördelarna med att flytta in till stan övervägde. Om ett år ungefär skulle det vara lagom tyckte vi och nappade på ett projekt som skulle vara färdigbyggt ett år framåt. Men vi fick höra att det bygget skulle dra ut på tiden och ingen visste när det skulle bli av.

Av en händelse gick vi in på Hemnet för att kanske hitta något annat intressant objekt.
Där fanns den - drömlägenheten!

Redan nästa dag tog vi kontakt med mäklaren och bokade tid för visning. Tydligen hade vi sett objektet i samma ögonblick hon lagt ut det och fick se den före alla andra - och köpte den!

När vi satt och skrev på mäklarens kontor sa hon plötsligt:
- Det finns en etta ledig i huset som jag ska gå ut med i morgon, skulle inte det vara något för Sebastian?
Naturligtvis var det det! Nästa dag satt vi på hennes kontor igen och skrev, nu för Sebastians etta!
Ja, så fort kan det gå!

Men i natt kunde jag inte sova utan låg och vred mig och maken vaknade och frågade vad det var.
- Jag vet inte var jag ska ställa strykbrädan i lägenheten, sa jag
Tror ni han tog min undran på allvar?
Många gånger har jag fått höra i dag av honom:

- Har du kommit på var du ska ha strykbrädan, ha ha?

Nästa inlägg ska jag berätta mer om den fantastiska lägenheten!