Köpfobi, eller?

Förvånade mig själv häromdagen. Försöker träna två gånger i veckan om möjligt. I tisdags när jag var på väg till träningen såg jag att jag hade gott om tid och som vanligt vid sådana tillfällen, tänkte jag kolla i lite affärer. Affärer? Ja, klädaffärer förstås.
 Gick runt och såg mycket snyggt, häftiga skor, coola höstjackor och rostfärgade tunikor. ( den färgen, kanske inte heter rostfärgat nuför tiden!). Jag kunde konstatera att det var mycket jag skulle kunna köpa, men jag ville inte, hade ingen lust att äga dem helt enkelt. Var jag sjuk? Kände jag mig tjock? Var jag trött? Nej, helt enkelt inget köpsug!
Kommer det att hålla i sig? Ingen aning, men bra så länge det varar!

Halloween

I morse när jag tog min vanliga morgon-joggnings-runda, var det becksvart ute.

Jag har en slags ficklampa med starkt ljus, för annars skulle jag inte se vägen.
Det är ju inget gatlyse när man bor på landet. En väninna som flyttade från Stockholm till landet, ringde gatukontoret och bad dem sätta upp en gatlampa utanför deras hus, men de bara skrattade.
Nej, sånt får man ordna själv!

Trots att jag har lampan är det olustigt att springa i mörkret, det är väl för man inte vet vad som finns där ute.
Nu till helgen är det Halloween och det är ju inget man vill fira precis.
Men jag läste hur det uppkom.
Halloweennatten ägnade man sig åt skämt och upptåg som en markering av övergången till den långa vintern. Utklädda och maskerade gick man från hus till hus och tiggde ihop till ett kalas. Fick man inget straffades värdfolket med att man ställde till med upptåg.

För att lysa upp mörkret bar man ljusförsedda rovor utskurna till ansikten.
De kallades " Jack o lanterns" och enligt sägnen föreställde de den irrande själen efter smeden Jack som varit för ond för att komma in i himlen och som inte heller släpptes in i helvetet eftersom han överlistat djävulen.
För att lysa upp sin osaliga vandring på jorden hällde han glödande kol i rovorna.

Efter detta har man på senare tid övergått till pumpor med ljus i.
Det sista, pumpor med ljus i som dekoration, är väl det enda som är positivt med Halloween.
Jag tycker inte man ska uppmuntra sina barn att fira Halloween med bus eller godis!

Allt som kommer från USA är inte av godo!

Honung i lejonets kropp

I går var jag på en kvinnofrukost.

Kan tycka det är lite mysigt att sitta där bland en massa kvinnor och käka frukost samtidigt som man "snövler" ( ett dalsländskt uttryck för prata).
Man kan också säga "töla" med ett tjockt l, det betyder samma sak!

Det var en kvinnlig företagare som talade och det var intressant. Vad jag fastande mest för var det hon avslutade med. Hon berättade om Simson i Bibeln, han som var så otroligt stark. Han mötte en gång ett lejon, som tänkte döda honom, men Simson var starkare och slet lejonet i stycken. När han återvände efter några dagar till platsen, fanns det honung i lejonets kropp, som han kunde äta.

Av detta kan man lära att det som är ett stort problem, som man måste ta itu med, kan när man ser tillbaka få uppleva att det finns "honung" i det som hände.

Just nu blev det en tröst för mig! Oftast är det väl så att det som talar in i ens situation minns man!
Ett "problem" eller händelse som fick ett bra slut i veckan, var den äldste sonens magplågor, som visade sig vara blindtarmsinflammation. Operationen gick bra och han fick åka hem i dag!

Att hålla ut

Ibland kan jag känna mig lite ytlig när jag skriver
- det är ju inte precis några djupa ämnen, eller existentiella frågor jag skriver om.
Å andra sidan känner jag mig rätt nöjd med min barnsliga Gudstro!

Så låt oss återgå till det ytliga!

Ska försöka som jag skrev tidigare, att fortsätta med min klädshoppingdetox ett tag till.
Känns lättare om man inte har ett datum, så - kanske året ut?

Ett tag tänkte jag
- om jag går ner ett par kilo, som inte skulle skada, så kan jag ha det som morot för att få börja handla igen!
Men det är lättare sagt än gjort.
Varje måndagsmorgon börjar jag "att gå ner i vikt"
- och slutar varje måndagskväll!!!

Hur svårt kan det va´?

Förstod när jag läste tidningen i går att det är svårt.

Nu ska ni få se hur lång tid det tar att promenera bort:
en dubbeldaim - 87 min,
en syltmunk - 58 min
en bit rabarberpaj (utan vaniljsås) 57 min
en croissant - 43 min
en muffins (170 g) - 3 tim och 20 min!
Deprimerande eller hur?

Ska sluta med en rolig grej!

Att umgås med barn på dagarna är roligt.
Min dotter Johanna hörde av en av sina elever följande kommentar, när hon påpekade något han gjort:

Jag hörde vad du sa, men jag glömde bort att lyda!

Gör jag så gott jag kan, eller?

Nu har det magiska datumet passerat då jag hållit upp med klädköpet i ett halvår. 

Det har gått lite vingligt genom att jag fick kläder i födelsedagspresent i somras, gills det?
Har klimatet och miljön blivit bättre genom att jag inte handlat?
Har plånboken blivit tjockare? Nej, tvärtom tycker jag.

Vad har blivit bättre? Möjligen att jag tänker efter före, innan jag handlar och tänker:
Har jag inte något liknande redan?

Tänker jag ge upp nu?

Nja, ska nog försöka hålla ut ett tag till.
Ska jag inte belöna mig för jag har varit ståndaktig?

Jodå! I fredags köpte jag ett par plagg, ja tre om det ska vara noga.
En tröja, ett linne och en sjal, de två sista på rea om det nu är någon tröst.
De plaggen var ju redan tillverkade, så miljön och klimatet fick ju sitt!

Fy, vad svårt hur man ska tänka! Hur som helst tänker jag försöka hålla ut fram till jul i allafall!

Nu minns jag, en vit kjol köpte jag ju också!

Hur kunde jag glömma det hi, hi!

Om man bara vill tillräckligt så...

Stockholm i mitt hjärta..

Får jag en chans att åka till Stockholm så tar jag den!
I onsdags hade Friskolornas Riksförbund en utbildningsdag, som jag och en kollega Eva anmält oss till. Den skulle handla om alla nyheter inom skolvärlden och det är många!

Vi bokade tågbiljetter till tisdag middag, eftersom kursen skulle börja tidigt onsdag morgon.

Som jag säkert skrivit om förut brukar jag ta mig en löparrunda på morgonen och avsluta med ett dopp i sjön. Så gjorde jag också i helgen trots frost och kyla.
När jag vaknade på måndagsmorgonen förstod jag att jag fått blåskatarr. Tänkte att det går väl över, samtidigt som jag visste att det aldrig gjort det av sig själv alla de gånger jag haft blåskatarr. Penicillin var det enda botemedlet. Tyckte ändå att det gick bra på måndagen, men på kvällen förstod jag att det här klarar jag inte utan penicillin!!!

På natten låg jag och tänkte på hur jag skulle lösa det hela. Om jag tar med ett urinprov till vårdcentralen och hänger på låset kl 8 och stannar kvar till jag får pratat med doktorn och fått ett recept och sedan åker till apoteket så hinner jag med tåget.....

På vägen till apoteket ringde Eva och berättade att hon fått migrän och var på väg hem från skolan för att kurera sig, så kunde vi ses vid tåget.
Vill man något extra mycket så...

Vi kom iväg ätande Alvedon och penicillin och hade det jättebra i Stockholm!
En intressant kurs, lite shopping, andas storstadsluft och känna pulsen!

Jag vill inte flytta till Stockholm, men suga på en Stockholmskaramell då och då är inte så dumt!

Arv eller miljö, eller båda?

I går var jag på en utställning om konfektionfabriken Junex historia.

Min pappa jobbade där hela sitt liv nästan
och jag var där ibland och tyckte det var jättefint där och roligt.
Jag fick som anhörig vara med på modevisningar och luciafester.

Det vita slottet vid Vättern, som det kallades.
1936 var den nybyggda fabriken inflyttningsklar. Fabriken startades av John Hjelme Lundberg vars valspråk, som han ärvt efter fadern var:
Viljan är framgångens moder eller vardagligt uttryckt: Vill du så kan du!

Och han lyckades verkligen att bygga upp en helt ny kultur, där man värnade om personalens väl och ve.   Nu ska jag inte skriva om Junexs utveckling, det har Kerstin Cewers gjort i boken, som just heter det:
Det vita slottet vid Vättern.

Jag, liksom alla som jobbade där och deras familjer, fick köpa kläder, ytterplagg, skräddarsydda till ett reducerat pris!
Det var hur förmånligt som helst att gå dit med ett tidningsurklipp t.ex och så sydde de upp precis ett sådant plagg!
Dräkter, som var deras specialitet och kappor, som jag inte behövde lägga upp själv, det behöver jag nu - alltid på grund av min ringa längd.
Antar, efter att ha tänkt efter, därav kommer mitt stora klädintresse.

Tja jag har något att skylla på i alla fall!
Nästa vecka har det gått ett halvår på min klädshoppingdetox...yipee (stavas det så?)

Inköpsavdelningen, pappa Ernst till vänster i bild.

Har kvar mamma Alfhilds dräktjacka från tidigt 40-tal, är fortfarande som ny!

Björnmössan

En stund varje vecka brukar jag vara på vår förskola,som heter Fru Ebba. Det är jättemysigt att sitta med barnen och läsa en saga eller vara med dem i lekrummet.

I dag såg jag att några flickor lekte med något brunt lurvigt och undrade vad det var.
Då fick jag se att det var min gamla skinnmössa sen tonåren, som jag gett till förskolan. Jag brukar ge väskor och annat som jag inte använder som de kan ha när de leker.

Jag satte på mig skinnmössan och tänkte tillbaka.
Ibland hade jag den ut och in, när det var modernt.

Jag hade den ibland inomhus, när jag var med i strängmusiken! Det var ju så när jag växte upp i Pingstkyrkan att någon slags huvudbonad skulle man ha när man sjöng i kör eller uppträdde på plattformen.

Jag minns särskilt en gång när vi skulle åka med vår ungdomspastor till hans förra församling i Vetlanda. Kort hår var ju inte heller tillåtet, fast en del i likhet med mig, som hade spikrakt hår,
ve och fasa - vi klippte oss!

Nu fick vi inte visa att vi hade kort hår i Vetlanda, så ungdomspastorn sade strängeligen ifrån att vi som hade kort hår fick inte ta av oss mössan.
På mötet när vi sjöng var det väl ok, men efteråt blev vi bjudna på fika i ungdomsvåningen och där var det varmt! Jag kände hur svetten rann i nacken, men ta av sig den tjocka skinnmössan, var inte att tänka på!

Jag förstår att de vuxna på den tiden gjorde det som de trodde var rätt, så jag är inte ett dugg bitter från den tiden.

Men den var en lustig känsla att sätta på sig skinnmössan igen ...

..... och minnas den gamla goda tiden, eller!?

Den svarta bibeln

För ett antal år sedan ville Sebastian ha en stor svart bibel.
Jag skickade efter en men den som kom var brun.
Förklarade för honom att det blivit fel, men övertalade honom (trodde jag) att det var OK med en brun.

Efter en tid upplevde en väninna att hon skulle ge Sebastian en bibel. Hon visste inget om vad som hänt. En dag när hon kom till A6 köpcenter fick hon se Sebastian stå utanför och vänta på bussen. Hon gick fram till honom och frågade om han ville ha en bibel.
Han lyste upp och så gick de till bokhandeln på A6 och köpte - en svart bibel!

Han var överlycklig när han kom hem sin svarta bibel och jag frågade varför det inte dög med en brun.
- Pastorer har svarta biblar och jag vill bli pastor, säger han.
Det är inget fel på självförtroendet.
Han hade bett till Gud varje dag sedan han fick den bruna, att han skulle få en svart! .

Kom att tänka på den här händelsen i går, för jag hade sagt att han skulle hjälpa till och be för ett problem.
- Ja, ja, sa han, det kan jag göra.
Denna vecka är han på korttidsboende och jag skickade SMS till honom på kvällen och påminde om böneämnet.

-Vila i Gud, morsan! svarade han

Symfoni

I morgon firar vår dotter och hennes man 13-årig bröllopsdag!

Som vanligt frågar man sig vart åren tagit vägen: Tänk redan 13 år sedan!

Jag minns inte när min man och jag firade 13 år, men jag minns när mina föräldrar gjorde det.

Jag var 8 år då och tyckte väl att jag skulle uppvakta dem på något sätt! Tog mina sparpengar och gick till kiosken och köpte en chokladask, Symfoni hette den. Det var tunna chokladplattor av mörk choklad, som jag minns var jättegoda!
Jag slog in asken i vitt papper och klippte ut bokstäver i olika färger. Minns att jag hade pappersark i olika färger med klister på baksidan. Så skrev jag med dessa bokstäver:
Tänk redan 13 år sedan.
Mina föräldrar uppskattade uppvaktningen.
Faktiskt så nålade de fast omslagspapperet på väggen, där det satt i flera år.

Nog måste de tyckt det var lite lillgammalt att skriva så, för en som inte var född när det begav sig!