tisdag 27 mars 2018

Vårvinter

Vårvinter med betoning på vår!
Går det att tvinga från våren?

Jag gör så gott jag kan.

Satte upp vårgardiner, trots att snön ligger vit på taken!





Dags att plantera om pelargonerna.

Mitt i snön, men blommor rättar sig väl efter almanackan eller ljuset rättare sagt!



Även fåglarna sjunger nu, när man öppnar dörren!

Alltså, vårdagjämningen har varit, sommartiden är här!

Vad väntar våren på - egentligen?

söndag 25 mars 2018

Dussinet fullt..

Ja, nu har vi tolv barnbarn! 
Senaste tillskottet kom i fredags, en liten tjej Ellen, dotter till David och Annie!



Allt gick bra och hela familjen mår bra!

Att få barn förändrar ju livet och man tänker:
Vad gjorde jag innan?

Vi som varit med sa till Annie:
Passa på att vila mycket, sedan blir det inte tid!
Eller när barnet är fött:
Passa på att njut av första tiden! Den går så fort!
Oftast var man så trött och lite osäker, så njuta var lite svårt.
Sen när man ser tillbaka, vet man inte vart tiden tog vägen när barnen var små!
Ja, ja, men nu på ”äldre dar”njuter man av både barn och barnbarn!
 






Och några till! ❤️❤️❤️❤️❤️❤️

onsdag 21 mars 2018

Marinerad

I går kom vi hem efter att ha varit några dagar i Krakow.
Det var jättekallt, men vi var förberedda!

Flera timmar tillbringade vi på Schindlermuseet. Oscar Schindler startade en kastrullfabrik i Krakow, för att rädda så många judar som möjligt under kriget.





Här ses hans skrivbord och kastruller i bakgrunden.
Ni som sett filmen ”Schindlers list” vet vad jag pratar om!

På senaste tiden har jag sett filmer och läst böcker om andra världskriget och judeförföljelsen.

Även en bok om hur Norge blev invaderat.
Boken heter ”Natt över Oslo”.
Inte visste jag att norrmännen var så under Tyskland!

I dag känner jag mig ”marinerad” i andra världskrigets elände. Det har blivit alltför mycket!

Men..
I dag på Tehuset kom två nya kvinnor, båda grät och berättade om sina hemländer i krig och släkten där, som de oroade sig för.
Andra världskrigets fasor fortsätter i nutid!

lördag 17 mars 2018

Vakna!

Det händer mycket nu!
Och inte har jag tagit mig tid att blogga - förrän nu.
Vad har hänt sen sist?

Jag har sett en intressant film ”Darkest hour”.

Den handlade om Winston Churchill om hur han fick med sig ”alla” att våga trotsa Hitler under kriget.
Fick dem att släppa rädslan och tanken på att förhandla för att blidka Hitler, till att sätta ner foten och kämpa!

Ser nu hur Theresa May sätter ner foten, inte bara för Brexit, utan också att utvisa 23 ryska diplomater, på grund av förgiftningsskandalen, som väl Ryssland bär ansvaret för.

Att våga är att förlora fotfästet i början.
Att inte våga är att förlora sitt liv, sa Kirkegaard.

Vågar du och jag stå upp för det vi tror på?

Terrorn breder ut sig i landet. Blundar vi?

Hörde i dag på Peter Ljunggren, som just rest från Canada till Sverige, hur han blivit avrådd av flygbolaget att resa till Sverige, av risk för terrorattentat.
Information de i sin tur fått från ambassaden.

Sätter vi ner foten för kommande generationer?







tisdag 6 mars 2018

Livsöden

I fredags var det bara några få kvinnor på Tehuset. För kallt ute?

Fördelen är väl att man får möjlighet och tid att lyssna,

Amina kommer från Sudan med sex av sina sju barn.
När hon säger åldern på dem, verkar det som hon fått ett barn om året!


Mannen och en dotter är kvar i Sudan, men hon hoppas att dottern via Addis i Etiopien kan ta sig till Sverige.

Mannen då? frågar jag.

Hon viftar bort frågan.

De har det bra i Sverige, säger hon.
Ett ganska nybyggt asylboende, stor lägenhet och är hoppfulla inför framtiden.

Nu ska hon lära sig svenska och få ett jobb här.

Parwen kommer från Irak. Bodde utanför Mosul i ett stort hus och i familjen hade man fem bilar. (Bara för ni ska förstå att det var en rik familj!)



Parwen var idrottslärare, även hennes far var lärare.

En dag åkte mannen till Mosul för några ärenden.

Han ringde hem därifrån och uppmanade sin fru och barn att hals över huvud fly, för nu var IS i Mosul. 

Om inte familjen lämnade sitt hus, skulle de bli halshuggna.

En mycket dramatisk bilfärd väntade, då de i all hast tog sig till Turkiska gränsen, för att därifrån ta dig vidare till Europa.
Fem personer i bilen, varav ett var hennes barnbarn. Alla gömda bakom mörka skynken runt sig.
Trots en del hinder, gick resan bra!

Sonen med familj bor nu i Nässjö.

Perwan i Jönköping.

Din man? frågar jag. 

Hon rycker på axlarna. Vet inte om han lever.

Trots allt de gått igenom, finns ändå ett framtidshopp!