Helgen som gick var jag på kvinnokonferens i Norge.
Kvinnor i nätverk, heter det
och eftersom jag jobbat med Aglow förr,
så kändes detta bekant men ändå nytänkande!
Jag åkte tåg i 13 timmar ungefär för att komma till Kristiansand.
Då passerade jag Moss och kom på ett roligt
(ej lugnt, som det betyder på norska) minne.
På 80-talet bodde vi i Åmål och då var jag engagerad i Aglow.
En väninna var kallad som talare till Moss i Norge till ett kvinnomöte en lördag. Hon hade inte körkort så jag skulle följa med som chaufför. Vi startade tidigt. När vi kom till Halden, såg vi inte skyltningen så när vi kört länge och väl var vi tillbaka till Sverige! Det var bara att vända.
Kajsa, som väninnan heter, ringde till Moss och sa att vi blir nog lite sena. Jag körde så fort jag vågade, men sent kom vi. Parkerade på ett torg i närheten. Jag sprang och växlade pengar till parkeringsautomaten och så rusade vi in med andan i halsen till möteslokalen.
Mötesledaren sa:
Nu har vi ätit allt vi ska och sjungit alla sånger vi kan, så nu är det er tur.
Men vi ska låta Kajsa vila sig lite så får vi höra ett vittnesbörd från hennes väninna först!
Kajsa teaterviskade till mig:
Jag glömde säga att de ville att du skulle ge ett vittnesbörd!
Har aldrig känt mig så tom i huvudet i hela mitt liv.
Vet inte vad jag sa, tog väl en tumvers, som jag läste och sa något om den!
Efteråt har vi haft väldigt roligt åt detta eller moro, som de säger i Norge!
