Varför krångla till det?

När jag var barn, men även när mina barn var små, hade man små barnkalas.
Man bjöd på saft och tårta, kanske glass och gjorde man sig till hade man fiskdamm.
Nu måste det vara märkvärdigare än så. Mac Donald´s, badhuset eller ett bowlingkit inte klot. Då man betalar för hela kalaset så att säga.
Bekvämt, men rätt dyrt för föräldrarna. Presenterna har också vuxit rejält i kostnad. Alla känner inte igen sig i detta, som tur är, men varför måste man trappa upp saker och ting? Tror att de flesta barn uppskattar enkelhet, att leka helt enkelt. Varför krångla till det?

Det är inom många områden som vi försvårar för oss. T ex i dag när vi som vanligt skulle ha morgonsamling för personalen på skolan jag jobbar. Vi brukar samlas i kapellet, läsa en text och sjunga någon sång. Piano eller gitarr brukar stå för musiken. I kväll skulle gymnasiet ha konsert och hade förberett framme vid scenen med mickar, trumset, elgitarrer, elpianon, you name it! Så frågade jag om någon kunde traktera något av instrumenten. Några hoppade fram och började söka efter någon påsättningsknapp bland alla hundra sladdar, som låg som nystan på hela golvet. Ingen lyckades, utan vi fick sjunga a capella. Det gick ju också bra, men varför ska man göra det så krångligt??

Jantelagen

Torsdag och fredag var jag på Framtidsmöte som Svenskt Näringsliv anordnat i Göteborg.
Det var fjärde gången jag var med och jag blir alltid lika inspirerad och sugen på att starta eget!

Man blir peppad och tror på sig själv och sina egna drömmar när man lyssnar till andra människors " resa". De flesta har haft en ringa begynnelse och har haft en lång väg till toppen. Alla når ju inte toppen heller, men det är nog de som inte gett upp, som kanske misslyckats totalt, men kommit igen med förnyad styrka, som når ända fram!

Man träffar spännande människor, som man av en slump hamnar bredvid. T ex en kvinna som tillsammans med sin man sålde reservdelar till veteranbilar.

En anda av "jag kan" möts man av, men ändå.. denna jantelag, som till och med Renata Chlumska led av.
Hon var en av gästerna och berättade med glödande entusiasm om sina äventyr, visade filmsnuttar och sa lite generat när hon visade en film om när hon nått toppen på Mount Everest:
Jag var så lycklig, därför säger jag så här! Vad sa hon där på toppen?

- Jag är så lycklig och stolt.
Ni svenskar kan vara stolta att ha en så duktig tjej i Sverige!
Jag visar inte när jag kom tillbaka till baslägret, det var en lika stor strapats, men då var jag ändå kaxigare! fortsatte hon , ännu mer generat.

Visst får hon vara stolt och vi också,
för hur säger vi när Sverige vinner OS eller VM:
Vi vann!

Askmolnet

Det verkar som om askmolnet den här gången inte ställer till det som det förra gjorde, eller har vi vant oss?!

För drygt ett år sedan var vi ( min man och jag ) i Vietnam i två veckor. På nyheterna kunde vi följa askmolnet, men tänkte: det drabbar nog inte oss. Men det gjorde det!
När vi skulle åka hem, flög vi först inrikes till Saigon och det gick bra. Sedan flög vi till Bankok och det gick också bra. men efter det var det stopp! När vi tittade på avgående flyg stod det: cancelled på alla. Vårt flygbolag var FinnAir och deras flighter var inställda.

Vi, tillsammans med alla andra "strandsatta", blev hänvisade till flygplatsens källare, med ett hårt cementgolv. Det fanns en och annan madrass, som de som fått tag i nogsamt bevakade. Några ungdomar lånade ut en madrass till oss, vilket vi tacksamt tog emot. Svälta behövde vi inte, soppa med nudlar, kaffe och te serverades.

På kvällen skulle man ställa sig  i kö med sitt bagage för att se om det fanns någon plats över på något av de få flyg som gick. Det fanns det aldrig, för de som bokat just det flyget fick plats först och sällan eller aldrig fanns det någon plats över. Strax efter midnatt fick man ta hissen ner till källaren igen med sitt bagage och försöka hitta en plats att sova på.
Detta upprepades tre nätter, sedan var man hjärtligt trött på det hela och många var gnälliga och arga , men på vem?

En kvinna från svenska ambassaden kom ner för att lugna oss svenskar, men blev nästan lynchad. Hon försökte förklara att vi är faktiskt inte i Sverige, när alla gapade: Men gör nå´t människa!
Hon förbjöd oss dessutom att lämna byggnaden, då det var förenat med livsfara eftersom rödskjortorna var på krigsstigen.

En känsla jag minns var när en delegation av höga tjänstemän passerade genom bunkern vi vistades i och tittade lite förstrött på oss. En känsla av flyktingläger fast liknelsen haltar..

Kom vi hem? Ja, tydligen, fast det blev en dyr hemresa på eget bevåg över Seul, Sydkorea. Och just i dag är jag glad att jag är på landbacken!

Med fläck och skrynka

En sak som förvånar mig är att jag så ofta spiller på mig, särskilt om jag har ett plagg för första gången!

För ett par år sedan hade jag köpt en Armaniklänning i ljusgrå färg, någon slags silke. Första gången jag hade den var på en fin middag och jag tänkte hela tiden på att jag får inte spilla.
Naturligtvis tappade jag en Jansonsfrestelsefet potatisbit på klänningen. En fettfläck bredde ut sig mitt fram. Inte kunde jag göra något åt det just då, och när middagen var slut gick jag med handväskan framför magen ut till bilen. Fläcken gick väl efter viss möda bort, men inte helt.

Samma med ett par nya jeans för någon månad sedan men den här gången försökte jag inte själv, utan bad min man och med något slags mirakelmedel gick det mesta bort.
Alltid spiller man fett, konstigt!

I somras var vi på barndop och jag hade en ny vit klänning, som gjord för att spillas på. Den gången var det inte mitt slarv, utan den som serverade kaffe lyckades spilla kaffe på min rygg. Kände att det blev varmt på ryggen, men trodde det var solen, tills vi reste oss från bordet och min man sa: Vad har du på ryggen!

I dag hände det igen. Min ena son fyllde år och till min glädje kom jag på att jag hade en klänning i garderoben, som jag aldrig använt ( inköpt i februari i Vietnam) en grön siden klänning. Vågade inte ens sitta med mitt ena barnbarn i knäet, tänk om hon var kladdig!
När vi reste oss, tackade och skulle gå, viskade min man: Du har fettfläckar bak på klänningen!
Suckande satte jag mig i bilen och väl hemma överlät jag åt maken  och hans mirakelmedel med varm hand min klänning.

Hur i all sin dar gick det här till, fettfläckar på baken??

Klädshoppingdetoxmånad

En del frågar hur det går att låta bli att köpa kläder.

Ja, det har ju inte gått en hel månad än, snarare tre veckor!
Några tycker att det är väl inget. Så säger de som handlar kläder två gånger om året.
För mig är det annorlunda, som alltid kollar klädbutiker och dessutom slinker in när jag passerar dem.

Låta bli att passera är det bästa eller blunda när man passerar!

En sak jag märkt är att när jag läser lokaltidningen, bläddrar jag förbi annonserna,
som jag förr brukade lusläsa.
Kanske rea någonstans, nyöppnad affär, lansering av ett nytt märke.

När jag läser Femina som handlar så mycket om kläder, där tänker jag när jag ser något snyggt:
Har jag något liknade i garderoben, som jag kan kombinera på det här sättet?

En annan positiv grej när jag står och tittar in i min garderob och tänker:
På lördag är jag bortbjuden, det är detta jag har att välja på, låt fantasin spela!

Det gör den!

Jag behöver inte köpa mig en lördags-topp!

Alla kan

I söndags var jag på konsert med Alla kan kören.

Visst är det ett härligt namn på en kör som sjunger av hela hjärtat, applåderar sig själva
och sjunger ja..hellre än bra.
Vår yngste son är med där. Folk kommer gärna och lyssnar. Många rörs till tårar när de sjunger:
Du vet väl om att du är värdefull...

Eller när Arne stapplade fram på sina kryckor och med möda fick fram:
Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart!

En livsglädje som man inte kan ta fel på.

Eller som när Mattias sjöng Gabriellas sång och klämde i på slutrefrängen:
Jag vill känna att jag levt mitt liv!

Jag har en moster

Jag har en moster, ja två mostrar i livet och en är 97 år och bor på ett äldreboende.
Ibland brukar jag hälsa på henne, alltför sällan förstås.
I fredags var jag där och märkte att hon inte hade en bra dag. Det tog ett tag innan hon förstod vem jag var och jag fick förklara ett par gånger. Det kan tilläggas att hon ser nästan ingenting. Med jämna mellan rum ropade hon: Hjälp! Jag frågade vad hon ville ha hjälp med, och fick till svar att hon ville vara lös och ledig.

Försökte förklara att hon satt i rullstol och inte kunde gå och skulle ramla om hon inte satt fast.
Vad vill du göra då? frågade jag.
- Jag vill till himlen, sa hon.
- Ska jag be att du kommer dit snart? frågade jag.
Hon nickade och jag bad.
Det blev sådan frid i rummet och hon blundade och jag tänkte
kommer Jesus redan och hämtar henne!

Så började hon sjunga:

Källa så klar, vatten du har, tidernas torka aldrig dig når.
O, huru väl, där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får.

Jag sjöng med och vi sjöng den två gånger.
Sedan sa hon att hon var trött och jag gick sakta ut ur rummet och grät.

Moklofs, Yupplots och vi andra ...

Har varit på en konferens i Göteborg idag onsdag om framtidens skola.
Den globala skolan där omvärlden måste få komma in.

Hur kommer omvärlden in i skolan?
Genom alla tekniska landvinningar, som man inte hade en susning om när jag gick i skolan eller ens när jag utbildade mig till lärare.

Den unga generationen är datorernas infödingar medan vi andra är invandrare i datorsamhället!

Fick höra att de som är födda på 80 och 90-talet kallas
    moklofs= mobile kids with lots of friends
De som är födda på 60 och 70-talet kallas
    yupplots= young urban people with lack of time
De som är födda på 40 och 50-talet kallas
    babyboomers, en person som föddes under den demografiska post-världskrigets babyboom.

Så satt jag på tåget hem och kände mig uråldrig.
Mitt emot mig satte sig en gammal man med käpp. Han hade svårighet att sätta sig och var ganska stor och oformlig om man kan säga så. Iakttog honom en stund och hade inte jättehöga tankar, måste jag erkänna.
En typiskt gammal man, som gjort sitt.
Plötsligt satte sig en ung man bredvid mig och började tilltala mannen.
Den unge mannen frågade om inte den gamle mannen hette si och så och var matematikprofessor på Chalmers. Jo, det stämmer, svarade mannen sakta. Jag är pensionär, men jobbar halva veckan som lärare på Chalmers.

Den unge mannen var en fd elev och jag förstod att han hade stor respekt för den gamle mannen.

När är man off, egentligen? När man själv vill antagligen!!

Godisfrestelser ......

Godisfrestelser

Hittade en påse med mandelägg, som blivit kvar från påsken.

Resonerade med mig själv om att nästa påsk är de för gamla,
lika bra att äta upp dem -  åtminstone några!

Öppnade påsen och tog ett, slöt igen påsen och la tillbaka den i skåpet.
Svårtillgängligt, tänkte jag.
Efter några minuter var jag där igen och gjorde om samma procedur:
Tog ut påsen, tog ett ägg, stängde påsen och in i skåpet.
Några minuter senare samma sak och detta upprepade sig gång på gång.
- Nej nu får jag skärpa mig tänkte jag och tog med mig påsen till Sebastian
(yngste sonen bor i ett gårdshus) och bad honom ta hand om godispåsen.

- Jag äter inte godis , sa han.
- Jag vill bara att du tar hand om den, inte gömmer den. Tag hand om den så jag kan komma in hit när jag blir godissugen, sa jag vis av tidigare skada.

För några år sedan fick jag en kartong med engelsk lakritskonfekt av min måg. Han hade köpt den på väg från utlandet. Engelsk lakritskonfekt är mina absoluta favoriter.
Jag slet upp en av påsarna (det är två i varje kartong) och började äta.
Efter ett tag stod det mig upp i halsen och jag tänkte nu dröjer det till jag blir sugen igen! Så jag bad min man att gömma den oöppnade påsen.
Självklart gjorde han det, men efter någon dag blev jag sugen på godiset igen. Och jag letade!
Kunde inte med att fråga var påsen fanns och ångrade att jag bett honom gömma den.
Efter någon dag fick jag ge upp, tyckte jag letat överallt i förråd och skåp.
Nästan två år senare hittar jag påsen längst in i min mans garderob, bland strumporna.
Klämmer på den stenhårda påsen och med vemod slänger den bland soporna.

Nog var det synd på så rara ärtor, men jag slapp ju dom kalorierna och sparade en och annan tand, åtminstone om jag skulle ätit dem i det skicket!

Köpfrestelse

Två eldprov på samma vecka - när det gäller klädköpsfrestelse alltså!

I helgen besökte vi goda vänner där frun i familjen har en affär med kläder och inredningsartiklar.
Jag brukar älska att besöka vännerna och affären och prova det senaste
- och handla förstås!
Hade bestämde mig innan att inte ens prova!

Men inredningsartiklar?
Såg en jättesnygg ljusstake, som jag inte kunde motstå.
Blir det så att jag kommer att handla en massa inredningsprylar, som jag har alldeles tillräckligt många av ?
Nej det är nog bara i början
- och ljusstaken är snygg! ... eller?

PS. Största frestelsen - en brun solklänning med träpärlor på, men jag provade den inte!!
PS PS Apropå kläder och mode - såg "Djävulen bär Prada" på TV ikväll, faktiskt bra!!

Rätt skön känsla när man är 60+ 


.... att man kan ha lite distans till sig själv, 
göra bort sig och få vara kvinna 
och leva upp till en del fördomar, som florerar! 


Ta det här med bilar t.ex. 


När vi hade avslutat kärringarallyt i måndags, skulle jag skjutsa hem en väninna och när jag körde ut från parkeringen small det till och sen hördes ett våldsamt brummande från, som jag trodde, en motorcykel som ville köra om!


Det var jag som lät - alltså min lilla mersa. 


Väninnan gömde huvudet mot knäna för att inte visa sig 
och alla glodde tyckte jag. 


Avgasröret tänkte jag, och väninnan tyckte vi skulle stanna och kolla. 
Båda la vi oss på knä för att titta under bilen, men vad hade vi förväntat oss att se? Inte vet jag, men klokare blev vi inte! 


-Kör mig inte ända hem, sa hon. Jag kan gå sista biten, det är skönt med frisk luft!


Jag förstod ju varför!


Nästa dag lånade jag makens Peugeot och hade skolsköterskan som passagerare. När vi var på hemväg från vårt uppdrag blev vi stående i en kö på väg in i en rondell. Det var nedförsbacke och vi kom väl en meter i taget. Plötsligt började det ryka och osa bränt. 


- Det brinner i bilen! Ropade sköterskan. 
Det ryker ur din väska, vad har du i den?


Vände mig om och såg att det rök men inte ur väskan.
- Stanna!
- Ja, men inte i rondellen, vi måste ur rodellen först, sa  jag.


Så gick vi ur bilen, la oss på knä och tittade under den. Vad hade vi förväntat oss att se den här gången? Ja, inte vet jag!


- Är motorn fram eller bak? sa hon.
- Det spelar väl ingen roll, sa jag och ville inte visa min okunnighet
- Vi öppnar motorhuven och tittar, sa hon.
- Det rök där bak, sa jag och ville inte säga att jag inte visste hur man öppnade motorhuven.


Ringde min man som sa:
- Det är lugnt, bromsbackarna låg an och blev överhettade när du låg i bilkön och småbromsade nerför Järabacken!


Har jag körkort? Ja, till och med för motorcykel, fast jag aldrig kört någon!  

VÄLKOMMEN TILL emma på sjöaslätt

Välkommen!

Välkommen till min blogg!

Varför vill jag börja blogga?

Jag är en kvinna 60+, jobbar heltid som rektor för en friskola, gift, 6-barnsmor och 7 barnbarn.

Mitt stora intresse förutom det jag just nämnde är shopping!

När barnen var små gick klädkontot till dem och jag sydde och stickade det mesta. Klädintresset har jag burit med mig under åren, ja ända från barndomen. Brukar skylla på att min pappa var inköpschef på en klädfirma.

Nu handlar jag nästan bara till mig själv och kände att det börjar bli too much. I min ålder kan man inte välja de stora klädkedjorna, måste ha kvalitet som håller in och lyfter upp!

Läste boken "Modemanifestet" och tänkte: ett års klädshoppingdetox måste jag kunna genomföra, eller börja med ett halvår?!

I dag var det andra dagen på mitt beslut och två väninnor och jag skulle göra kärringarallyt, då man gör en bilrunda och handlar ost, kläder, skor osv på vissa utvalda outlet.

Osten gick bra, men klädbutikerna!.....

Det kändes nog som för en som varit alkoholist och första dagen på sin spritfria tid, besöker systemet!

Klarade jag det? Ja, med undantag av en morgonrock, som min man ska få ge mig på Mors Dag!