Tanten

Här står jag i tanthatt!

Jag är ju en tant fast det är svårt att erkänna!

Förr i tiden när jag var barn, sa man alltid tant och farbror till vuxna människor.
Det var inget konstigt med det! När jag träffade en kamrat (ordet kompis var inte uppfunnit) neg man åt kamratens föräldrar och sa tant Rut och farbror Karl-Erik när man tilltalade dem.
Det var ett sätt att uttrycka sig artigt!
Säga du till vuxna det var uteslutet. Vet om jämnåriga som inte duade sina föräldrar.

När jag hade tagit studenten vikarierade jag som lärare en termin. Diskussionens vågor gick höga på lärarrummet om eleverna skulle få dua lärarna. Det var olika åsikter. Hur det var så beslöt man på ett kollegium att eleverna skulle få dua lärarna, detta var 1967. Eleverna fick höra detta och samma kväll var jag i en kyrka på en samling.
Där var en av mina elever med några kamrater.
Hörde att de tisslade och tasslade om något och plötsligt gick min elev fram till mig och frågade:
-  Kan du säga hur mycket klockan är?
Jag svarade, varvid eleven sprang fram till kamraterna och sa:
- Där ser ni att jag vågade säga du till henne!

Nu har vi hamnat kan jag tycka i andra diket.
Artigheten är sällsynt och att se någon niga eller bocka, det finns inte!
Är det vi, de vuxnas fel? Vi tar illa upp om någon säger tant och när ett gäng i min ålder träffas så säger man:
- Vi ska ha en tjejträff hemma hos oss.
Hörde om ett gäng  kvinnor (tanter) i en kyrka som hade regelbundna träffar
och kallade sig förut för 50+ eller 60+.
Nu kallar de sig Livslust i stället ...
.. och livslust det har vi - vare sig vi är tjejer eller tanter!