Alla får plats

Röd lyser stugan bak hängbjörkens slöja

.....sjöng vi när jag gick i första klass i mitten av 50-talet.

Hembygden kännetecknades av just detta.
 Idyllen, där den onda och orättvisa världen utanför Sverige fanns långt bort i människors medvetande.
Andra kulturer befattade man sig inte med, mer än som kuriosa.
Läroböckerna visade indianer med fjädrar i krigsdans runt en totempåle
eller "negrer" med ring i näsan och ett höftskynke och med ett spjut i handen.

Nu lever vi i en annan tid och vi vet inte vad som är ursprungssvenskt eller inte.
Barnen gillar pizza och hamburgare och tror att det är hur svenskt som helst!

Vi talar inte om det svenska kulturarvet längre (för vad är det?)
utan kulturarv i Sverige.

En "elev" i Tehuset från Somalia, kom och stolt visade sina fingrar i går.
- Nu har jag gjort mig fin och färgat fingrarna i henna, sa hon.

Många av våra invandrare är inte invandrare utan födda i Sverige och räknar Sverige som sin hembygd.
Många har så negativa minnen från sitt hemland, så de undviker att tänka på det.
Eller som Fröding sa:  Min barndom susar där. Mer är det inte.

Vad kan vi erbjuda här?
Trygghet och kärlek, behövs det mer?

För vad sjöng vi i söndagsskolan?
Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har Han sagt.
Jesus älskar alla barnen på vår jord.