As time goes by

I torsdags var jag på skolavslutning på den skola jag jobbat i tjugo år.

Jag var där i egenskap av mormor!
Det var ett år sedan jag slutade och flera av mina gamla kollegor frågade naturligtvis - hur det känns?
Sanningsenligt kunde jag säga att det kändes bara bra!
Men saknar du inte skolan? Nej, faktiskt inte.
Självklart saknar jag kollegorna och den gemenskapen,
men ett par av dem som jag jobbade tight ihop med, vi träffas en gång i månaden.
Det är jättetrevligt! Så jobbar ju dottern på skolan, så lite kontakt har jag.

Det som ändå slog mig var när någon sa:
- Det är ett år sedan du slutade, vad fort tiden gått!

Nej, det har den inte, tänkte jag, för plötsligt kom jag på mig med att jag numera är närvarande i tiden på ett nytt sätt.
Så tiden går lagom fort!
Barn är alltid närvarande i tiden och kan tycka att julafton är väldigt lång.
Det tycker vi vuxna inte för vi är hela tiden steget före.
Barnen lever i nuet!
- Nu har vi ätit julmat, så nu får jag plocka fram kakorna till Kalle Anka slutar!
Vi hinner inte njuta av ögonblicket!

Jag har gjort massor det här året.
Rest mycket,
bakat ostkakor,
engagerad i Kvinnor i nätverk,
umgås med familjen (de som har tid) osv.

Tror man tar tillvara tiden på ett nytt sätt när man blir äldre!
Hur tänker man framåt då?
Läste något klokt för ett tag sedan:

" De flesta jag känner oroar sig i onödan.
Sådan är inte jag.
Jag gläder mig i onödan.
Jag tycker det är roligare."
/Kristina Lugn.

Eller:
Blott en dag ett ögonblick i sänder..

Förresten har du inte sett filmen: Kvartetten.
Gör det!