En god vän ringde och undrade om vi hade en ställning för blädderblock på skolan.
Längst in i ett förråd hittade jag ett.
- Vi använder inte sådana längre, sa jag.
- Det är en äldre man som ska ha en föreläsning, sa hon.
Ja, tänkte jag, vad tiden förändras. När jag utbildade mig till lärare var det blåstenciler, som gällde. Dagens unga vet väl inte vad det är! Man skriver på ett A4 paper med ett karbonpapper under. Sedan fäster man stencilen på en stencileringsapparat, som man innan dränkt med sprit och som sedan höll sig spritfuktad genom en sinnrik konstruktion.
En stark lukt spred sig i den lilla smytten som apparaten stod i och man var lite dimmig när man gick ut. Eleverna sniffade på stencilen, för att få i sig lite doft.
Ibland hade man filmtime med en filmapparat som var en hel vetenskap att trä med film. Och vilket elände om filmen gick av!
Kasettband fanns inte, dock en Tandberg med åtföljande rullband, som också kunde gå av eller trassla sig!
Overhead var nytt och väldigt modernt och en föreläsning utan overhead var ingen bra föreläsning!
Ofta var texten suddig, särskilt överst och längst ner och alldeles för liten text.
Diabilder visade man ibland, som man kunde låna från AV-centralen. Men bildvisningen funkade, ja bilderna kunde komma upp och ner ibland, men oftast funkade det.
Hur är det i dag med bildkanoner och datorn inkopplad? Ja ibland funkar det och då är ny teknik underbar!
Så allt var inte bättre förr, men pålitligare, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar