Där rosor aldrig dör

I går var jag på begravning. 

Det var ingen släkting, utan en mamma till tre pojkar, som jag varit lärare och rektor för.

Dessutom gick två av pojkarna i våra pojkars klasser, så de var hemma mycket hos oss.

Jag fäste mig vid den här kvinnan, som levde ett hårt liv. 

Många gånger tänkte jag under årens lopp, hur orkar hon?

I allt månade hon om sina pojkar och hennes Gudstro var stabil.

En äldre son som jag aldrig träffat, talade i gravkapellet. 

Mamma älskade Jesus och sin familj, sa han.

Han talade så varmt om henne, och inget öga var torrt.

Hennes Gudstro var så stark och det smittade av sig på mig. Så jag är en kristen i dag.

När jag träffade pojkarna jag haft i skolan, värkte det i mitt hjärta, när jag såg att två av dem, redan var märkta av livet.

För kanske femton år sedan ringde kvinnan, som nu var död, och berättade att hon gift sig. Hon var så glad och sa:

Nu MariAnne är vi en hel familj.

Vi kan gå på föräldramöte tillsammans.

Försökte väl glädjas med henne.

Efter ett par år blev hon änka, mannen som också levt ett hårt liv hade säkert många organ som tagit stryk av detta liv.

Begravningen avslutades med att en person sjöng: Där rosor aldrig dör.

Flera LP- vänner stämde in i sången och ropade Halleluja, vid strofen: 

nära kära är hos Jesus.

Tänkte väl på att livet för dem blir så mycket bättre ovan där!