Jag packar och packar...

I morgon bär det av igen.

Den här gången till Israel.

Det har blivit många resor det senaste året, både planerade och oplanerade.
 Detta blir en ombokad resa från i höstas, då det var extra oroligt i Israel.
 Det här med packning är en konst, särskilt när man bara ska ha med handbagage på 10 kg.
Jag plockar i och plockar ur och vågen stannar på 12!
Börja om igen och vädjar till maken att ta lite av min packning.
- Du har alltid med för mycket, tycker han.
Och visst, man behöver inte byta kläder varje dag!

Detta packande fick mig att tänka på en sång från min barndom.
Vi hade den på stenkaka och jag gillade att lyssna på den.
Många sånger då handlade om himlen och längtan dit.
Refrängen var: När jag flyttar till himlen med gator av guld o vilken underbar dag det ska bli.
Jag står färdig till flykt till den boning han byggt, det ska bli sista resan för mig.
Versen handlade om att man inte ens behövde packa ner bibeln eller sångbok,
för det behövdes inte i himlen.
Då minns jag att jag tänkte:
Kan man alla sånger i Segertoner utantill i himlen, vad häftigt!