Flera gånger har jag varit med om att precis när man gett upp hoppet, då händer det.
Vad har hänt nu?
Det skriver jag i nästa blogg.
Ett exempel som jag skriver om här, hände för länge sedan, närmare bestämt 1967.
Jag hade tagit studenten och tänkte söka lärarvikariat under hösten, för att se om jag trivdes med det för att sedan söka till lärarutbildningen till våren 1968.
Den hösten fanns det inga vikariat trots att jag hörde av mig till lärarförmedlingen varje vecka.
Efter en månad blev jag desperat (det kändes som ett år) och sökte jobb på Ryhov, som då var ett mentalsjukhus. Där visste jag att de behövde folk. Jag fick gå runt på en avdelning (den värsta som kallades stormen) för att se var jag skulle jobba. Fick med mig kläder och nycklar och skulle börja dagen därpå.
När jag kom hem, minns jag att jag gick ner på knä och bad Gud att ge mig ett lärarjobb. Tänkte att jag aldrig skulle klara av att jobba med så sjuka människor, när jag inte var van.
Medan jag bad hörde jag att telefonen ringde och efter en stund kom min mamma in i mitt rum och berättade att en god vän till familjen, som var rektor, ringde och undrade vad jag gjorde nu för tiden och om jag ville vikariera i en femteklass.
Så rullade det på hela den terminen och rullar det på fortfarande!....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar