Funderade på hur det skulle kännas att presentera sig som ”tillräckligt bra” eller typ ”jag duger”.
Vi svenskar har extra svårt för det. Har svårt att säga att vi är bra, att vi duger.
Denna jantelag, som gäller här och som betyder att vi inte får sticka ut.
Säger vi att vi är bra, eller gjort något bra, ursäktar vi oss, som att jag kunde gjort bättre, eller det var någon annans förtjänst.
Och nu ska vi känna skam för allt möjligt: flygskam, köttskam, körabilskam, plastpåseskam, mobilskam - you name it!
Nu läste jag att sitta still är det nya röka!
Ett av barnbarnen, kanske alla barn i den åldern, skäms inte när han säger att han kan allt!
Det hör till 5-årsåldern, men hoppas det håller i sig länge!
Tänker på Abraham i Bibeln, vars namn betyder: fader till många folk.
Detta fick han presentera sig med innan det fanns en tillstymmelse till barn i hans liv!
Först på ålderns höst fick han en son - Isak.
Sen vet vi ju att namnet Abraham gick i uppfyllelse: fader till Israels folk!
Tänker också på Goodenough, som är så bra att han får Nobelpris, också han på ålderns höst 97 år!
Så ett råd till oss vanliga: Det är bra med en hög bekännelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar