Hon var fosterbarn hos mina föräldrar i mitten av 40-talet.
Många familjer i Sverige öppnade upp sina hem för krigsbarnen från Finland.
Svenska folket tyckte det var självklart att hjälpa.
Går det att jämföra med ensamkommande från olika länder, mest från Afghanistan i dag?
Både och tycker jag.
Behoven hos barn/ungdomar är stora, för de som måste lämna hemlandet då som nu.
Skillnaden är väl att de som kommer nu, har inget att återvända till, även om de skulle vilja.
I Afghanistan och nu även Irak härjar IS.
Såg filmen ”Inte utan min dotter” på TV förra helgen. Har sett den ett par gånger förut, men upplevde den mer verklighetsförankrad nu!
Bilden är från Tehuset i dag, asylsökande kvinnor!
I Irak berättar våra kvinnor, får inga kvinnor gå ut själva.
Alla kvinnor måste vara heltäckta med ”galler” för ögonen.
Visar man en naken arm eller fot ute bland folk, får man den kroppsdelen avhuggen!
En av ”våra” kvinnor berättade att hennes syster och systerdotter var till vårdcentralen Bagdad.
De hade fullt sjå att hitta igen varandra i folkvimlet, eftersom alla kvinnor såg likadana ut!
De hjälpbehövande som kommer hit, måste vi hjälpa.
Inte de lycksökande, men de är nog lätt räknade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar