När jag var liten var vi ofta ute "och åkte" på söndagseftermiddagrna.
Pappas gamla moster Selma följde med ibland. Då tog hon spårvagnen från Torpa, där hon bodde, till Rosenlund och så hämtade vi henne där.
Vi hade under en period en Prefekt, som började skaka när vi körde över 50 km. Tänk när vi åkte till släkten i Västerås med den. Det tog en hel dag!
Detta var tidigt 50-tal....
Den första bilen jag minns var en Peugot, som var väldigt svårstartad. På söndagar skulle vi till söndagsskolan nere i centrum. Mamma var söndagsskollärare, så det var viktigt att vi kom i väg! Många söndagar stod jag och bad hett till Gud att bilen skulle starta. Oftast fick jag bönesvar, men ibland fick vi lomma in i huset igen, lite snopna och hoppas på nästa söndag!
Vi åkte ofta uppåt Skärstad med en kaffekorg i bagaget och ibland också med en svampkorg, om det var den tiden. Skylten på bilden stod i en skogsdunge och det var viktigt att inte missa den.
- Ja, det är så sant, suckade moster Selma varje gång. Han kommer snart.
Om ni kan läsa på texten ser man vad som hände med skylten. Den togs bort och finns nu vid hembygdsgården i Skärstad.
1952 sattes den upp första gången och i dag 2012 är den ännu mer aktuell,
"snart" är ju närmre nu än det var då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar