Ingen återvändo

I år firar vi 20 års jubileum sedan vår skola startade.

18 år av de 20 har vi varit på samma ställe, Strandängen.

Vi har kvar åk F-5 i det området, så jag passerar våra gamla lokaler när jag ska dit.
För några veckor sedan rev de det hus vi använt till aula, samt förskolans första lokaler. Det var lite jobbigt att se, men förra vecka började de riva den byggnad, som skolan varit i och det kändes jättesorgligt. Varför, kan man undra när vi nu har ännu finare lokaler för högstadiet? Kanske var det känslan, som fanns där, trivseln, trots lite sunkiga lokaler, livet i väggarna!

Konstigt! När vi utvärderade första året i nya lokaler, visade det sig faktiskt att trivseln varit större på förra stället.
Var allt plötsligt för bra? Var det just längtan efter att få det bättre, som var hela grejen?

När jag åker till skolan vi har i Huskvarna passerar jag en fd högstadieskola. Ja, det är ingen skola där nu, allt är jämnat med marken. Man kan inte ens se att det varit en stor byggnad där. Konstig känsla där också och jag undrar om de elever och lärare som dagligen varit på den platsen grips av nostalgi när de passerar?

Usch, nej låt oss se framåt i stället, låta minnen förbli minnen och njuta av nuet.

Kan man det är man i god psykisk form!
Vem vill inte vara det?!