Varje gång man ser en nyfödd slås man av hur hjälplös och liten den är!
Den här underbara hjälplösa första tiden går så fort, rätt som det är han tre som storasyster!
Under vårt altantak har en koltrastfamilj byggt bo.
Jag smög upp på en stege och kollade.
Föräldrarna var flitiga med matandet.
Så jag förstod att äggen var kläckta.
Så smög jag upp igen efter några dagar och såg till min förskräckelse att inget liv fanns.
Tyckte så synd om föräldrarna, som kvittrade sorgset (tyckte jag).
Efter en vecka bad jag maken klättra upp på stegen och titta.
Till min stora glädje fanns det i detta lilla fågelbo fullt med fågelungar!
Kan man bli glad för det?
Ja faktiskt!
Tänkte på att Gud bryr sig om oss människor men också fåglar, blommor och allt annat Han skapat. Han är säkert glad för det som lever!
Så det är bara att njuta och sjunga med i min älsklingspsalm:
I denna ljuva sommartid, gå ut min själ och gläd dig vid, den store Gudens gåvor.
